Hela företaget tog en tjuvstart på golfsäsongen i soliga Belek. Vädret var varmt och ölen var kall – en mycket lyckad resa med andra ord. Åtminstone om vi bortser från de spelmässiga prestationerna, som det inte fanns mycket att berätta för eftervärlden om trots det flitiga användandet av simulatorerna – eller just därför. Förväntningen var förstås att vi skulle vara i toppform redan från första tee, men den förväntningen föråldrades ganska snabbt till allas förvåning.
Men till saken. Vi flög natten till fredagen den 14.4 till Antalya, och tog oss från flygplatsen till vårt hotell i Belek vid ca kl. 4 på morgonen. Vår starttid på Lykia Links var redan kl. 12.30, så efter en snabb tupplur och frukost tog vi en taxi direkt till banan. Banan var i utmärkt skick, men det gick inte så bra eftersom det pågick juniortävlingar där. Det fanns också några mycket tuffa hål – särskilt när vi i vår iver kom på att spela de första nio från backtee. Några out-of-bounds och täta buskar vaktade också fairways, vilket gjorde att några bollar kunde försvinna. Lyckligtvis körde två äldre finska herrar efter oss, som enligt samtalen var stamgäster i Belek ("vi var här redan tidigare i vår"), så det fanns gott om humor. Vi stötte på samma figurer på hemresan. Från resans första runda fick vi åtminstone några känslor av framgång och fina bilder.
På resans andra dag var det dags för Montgomerie Maxx Royal – starttiden var först kl. 17, eftersom tanken var att spela de sista nio i mörker, då vi inte hade någon tidigare erfarenhet av det. Förväntningarna var ganska högt ställda, eftersom greenfeen var den absolut dyraste i våra liv, 175€, och vi visste att banan hade varit värd för European Tour under många år. Vi begav oss alltså självklart till banan redan i god tid kl. 14 för att känna in atmosfären. Direkt när vi anlände till klubbhuset stod det klart att denna dag skulle erbjuda once in a lifetime-upplevelser och att vi skulle betala 175€ i greenfee när som helst igen. Affären började verka ännu bättre när caddiemastern vänligt berättade att alla klubbens tjänster fungerade enligt all inclusive-principen till priset av greenfeen. Varför inte – bara ut på terrassen och fram med ölglasen. Skorna hämtades också för rengöring och vaxning. Vi tog också en omfattande uppvärmning på driving rangen och chippingområdet innan rundan, som förresten också var av absolut toppklass, och sedan ut på banan. Banan var i otroligt bra skick med alla sina detaljer och greenerna var kanske de snabbaste vi någonsin puttade på.
Efter nio hål var det fortfarande ljust, så vi stannade för att äta en ordentlig lunch på klubben. Medan vi åt kom en herre fram och frågade när vi tänkte ge oss ut på de sista nio – det visade sig att det inte fanns några andra spelare på banan längre och lamporna skulle tändas "just for you guys". Trevligt – en privat bana för de sista nio. Och de sista nio i mörker, på en fantastisk bana, var en minnesvärd upplevelse. Efter rundan åt vi middag på klubben, och sedan till hotellet. Den enda oron var om någon annan golfbana a) överhuvudtaget b) skulle kännas som något. Vi kom till hotellet vid ca kl. 23, och nästa morgon kl. 6.50 var det dags för transport till nästa äventyr.
Efter alldeles för lite sömn var det dags att bege sig till Suenos banor. Vi spelade till och med en dubbelrunda – både Sueno Dunes och Sueno Pines. Båda banorna var i gott skick och hade trevliga layouter. En utmärkt upplevelse, även om tröttheten började ta över mot slutet. Banorna var också så fullbokade att vi fick vänta tre timmar efter den första rundan på den andra. Till allas förvåning började också de turkiska bufféborden att bubbla rejält i styrelseordförandens mage och han spydde på hål nummer 17. Efter cirka 6-7 omgångar konstaterade mannen dock fortfarande: "jag ska göra en birdie här". Det höll dock inte utan det skrevs in en bogey på scorekortet... Tyvärr fortsatte bubblandet långt in på nästa natt, vilket gjorde att de planerade spelen på Lykia Links den sista dagen fick ställas in. Den banan hade vi dock lyckligtvis redan hunnit uppleva, så vi missade inget ur den synvinkeln.
Allt som allt en mycket lyckad första resa till golfparadiset Belek. För golfare är platsen helt perfekt. Utanför banorna och hotellen är miljön som efter ett krig, vilket inte lockar till att ägna sig åt andra turismaktiviteter.
